Jag känner sig sårad, förolämpad, dum, ledsen, besviken och patetisk. Sårad över ditt sätt behandla mig, förolämpad för att du låtsats och jag gått på, dum för att jag trodde på det vi hade och höll på att bygga, ledsen för att du från och med igår inte finns kvar i mitt liv, besviken på dig bara på dig och patetisk för att jag gillade dig så oerhört. Du har lekt med mina känslor, på ett sätt som jag aldrig upplevt förut. Du har fått mig skratta och le i snart ett halvår, och dina sms var ljuspunkten som lös starkare än allt annat. Jag kan konstatera att jag föll, föll för dig. För ditt manliga skägg och barnsliga leende. Även fast jag djupt in visste, så kunde jag inte undgå att hoppas. Hoppas att det skulle lösa sig och milen som skiljde oss åt skulle tätna.

Hoppas du är glad och till och med lycklig, att du njuter av den storm du skapat inom mig. - Jag vill gå under, begrava mig eller flytta till en annan planet.

Idag har jag gömt mig bakom mina solglasögon, sovit igenom störtsa delarna av dagens lektioner och trånat efter mina nytvättade lakan. Min klass har startat tredje världskriget och jag har en stor hög med plugg att spendera kvällen i. Håller dessutom på att bli sjuk, det ända positiva med det är den enorma mängd te man hinner dricka. Dagen har inte levererat!

Har utmanat ödet och mig själv lite för mycket på senaste tiden. Lekt med elden så att säga. Bidragit till härliga upplevelser men desto sämre konsekvenser. Får såklart skylla mig själv och pussla ihop alla små bitar igen. Dumt och omoget, men man lever endast en gång och jag är ung!

Idag är en riktigt ta dig i röven fredag. Allt som kunnat har gått fel har verkligen gått helt åt skogen och mitt humör liknar jag och alla i min omivning med ett brutalt oväder. Jag vill begrava mig under täcket och vakna när solen lyser mig i ansitket och jag kan springa barbent genom staden i min studentmössa. Ett lyckorus är vad jag söker, en början på något nytt. Ny löften och drömmar, som kan förtrolla min framtid och sprida glädje i min kropp.

Ett litet sammanfattande om vem som gömmer sig bakom morgonvind.

- Att dricka te och kaffe i mängder med fina vänner är en av det bästa sysslorna oavsett årstid eller tidpunkt.

- Jag önskar att jag vore mer kreativ, på alla sätt och vis. Jag kan komma på mig själv att vara lite för begränsad mellan varven, något jag önskar vore tvärtom.

- Jag kan "p-språket" flytande, en onödig kunskap som jag tyckte var fascinerande som liten och som sitter i sedan dess.

- Choklad är min största last. Det är gott, gott och jätte gott! Vissa röker eller snusar, jag äter choklad.

- Min familj är de bästa som finns, utan dem skulle jag inte vara den jag är och deras kärlek ramar in mig.

- Jag förunnas över de som vet vad det vill bli när det blir stora. Jag har aldrig vetat och går ständigt runt med frågan i bakhuvudet. Kan vara jobbigt men också en frihet som jag ser fram emot att hitta svaret på.

- Just nu är min största dröm att resa. En lång resa till förbluffande platser på andra sidan jordklotet. Uppleva, utvecklas och njuta av livets under.

- Öl kan vara bland det vidrigaste som finns, men jag tränar på att gilla det. Jag vill gilla öl!

- Jag har aldrig varit kär, förmodligen inte ens varit i närheten av känslan. Det låter kanske dystert men utan jämförelse så kan jag inte annat än att se fram emot det i framtiden.

- Jag har alldeles för höga krav på mig själv. Främst när det kommer till skolan. Det är jobbigt, punkt slut.

I takt med att det nyköpta kaffet i handen svalnar och kaoset av männsikor som trängs i pendelns förseningar sakta lägger sig till ro en fredagseftermiddag så känner jag hur en lättnad värmer mig inombords. En lättnad av en veckas ledighet som väntar och av de känslor som värmer min kropp tack vare att våren nalkas i varje liten vrå. Våren är alltid lika välkommen och härligt förbluffande, och en veckas lov gör mig alltid till en lycklig flicka. Idag är en bra dag helt enkelt, och inte nog med det så avslutar denna dag en underbar vecka.

Du känns inte bara långt bort, du är långt bort. 60 mil och mina tankar kan inte undgå att undra och fundera. Det är inte lätt att vara ifrån dig, fast jag egentligen inte vet hur det är att vara med dig. Jag undrar hur detta ska komma omkring, som en vind svepte du förbi och försvann men lämnade mig kvar. Kvar i frågor och funderingar. Vill lära känna personen bakom smsen och samtalen, personen 60 mil ifrån mig - på riktigt i verkligheten. Kom hit!?